Kapitel 24 – Chinyika Primary School, Tanzania

Torsdag 23 februari 2006

Morgonsolen stiger som ett glödande klot över de karga, böljande kullarna i Mpwapwa-distriktet. Från baslägret vid Mtera-dammen – där vattenlinjen sjunkit oroväckande lågt under den obarmhärtiga torkan och lämnat det enorma hydrokraftverket i en tyst, väntande dvala – blickar vi ut över landskapet. Den tanzaniska presidenten besökte nyligen lägret, och på kvällens tv-nyheter kunde vi se honom sitta i precis samma slitna soffa som vi själva brukar vila i efter långa arbetsdagar. Men nu finns ingen tid för vila; turen har kommit till Chinyika Primary School.

Dagens uppgifter som väntar oss...

Det blir vårt andra besök på skolan då vi var här en första gång den 6 februari då avsikten var att hålla ett seminarium men som ställdes in då skolan fått andra instruktioner... Att ta sig till skolan från vår "camp" tar cirka 1 1/2 timma på vägar som har en del att önska, kartan nedan visar rutten dit.

Resan dit är en sjuttifyra kilometer lång prövning längs den tanzaniska savannens glömda stigar. I nästan en och en halv timme kämpar vår fyrhjulsdrivna bil mot terrängen. Vägen, som i själva verket är ett band av röd och ockrafärgad jord, slingrar sig fram genom ett halvökenliknande landskap präglat av Wagogo-kulturens urgamla domäner. Akacieträd sträcker sina taggiga grenar mot den blekblå, molnfria himlen, och då och då passerar vi ensamma herdar som driver sina magra boskapshjordar genom dammet. När vi närmar oss bergsplatån möts vi av de dramatiska konturerna av bergen i fjärran, och till sist uppenbarar sig byn Kinyika (Chinyika) i Mlunduzi-regionen.

En skola med massor av elever och stora materiella behov

Skolgården vid Chinyika Primary School är vidsträckt och omgiven av glesa, skuggande träd. Vid en första anblick möts man av en bedräglig frid, men bakom de grova tegelväggarna döljer sig en extremt ansträngd verklighet. Det här är en av distriktets absolut största skolor med 950 elever fördelade på två parallella enheter på samma område. Personalbristen är akut; endast 14 lärare delar på det enorma ansvaret. De flesta av dem bor i enkla hus på skolområdet för att klara vardagen, och överallt syns påbörjade byggprojekt som avstannat i väntan på att lokalsamhället ska få råd med timmer och korrugerad plåt. Gräset har redan börjat växa vilt inuti de taklösa murarna.

Siffrorna ovan påvisar det stora behovet av material då det saknas mängder av allt, skolbänkar, bord, stolar, skåp...

Inne i klassrummen möts vi av kontrasterna. Väggarna har flagnat och bär spår av att inte ha målats sedan skolan grundades. Den mest hjärtskärande synen möter oss i första klass. Här finns inget tak, inga skolbänkar, inget skydd mot elementen. På ett golv av packad jord, vassa stenar och klippblock sitter 95 små barn tätt, tätt tillsammans. Trots bristen på allt – där över hundra skolbänkar saknas i statistiken – sitter barnen med en beundransvärd koncentration och blickar uppmärksamt mot svarta tavlan. Utanför sprider sig en stickande stank från de sanitära faciliteterna; latrinerna är i ett fruktansvärt skick, men rutinen att alla barn tvättar sina händer före maten sitter djupt rotad sedan länge.

Byggandet av det nya skolköket med den energieffektiva spisen

Vid sådana här tillfällen ställer ALLA upp och hjälper till med att blanda lera, bära material, vatten, blanda cement och annat som behövs. Här hjälper bybor, lärare, rektor, personal från UNWFP samt två stycken "exotiska wazungos" från landet Sverige och England långt långt bort i norr.

Samtidigt pågår ett annat viktigt arbete på skolgården. Projektet med att färdigställa de nya, effektiva spiskåporna och ugnarna i skolköket är i full gång. Bybor, lärare och besökare bildar en levande kedja för att langa tegelstenar och lera. Mitt i livskraften sitter Janet under ett träd och sorterar riset inför dagens måltid, en tålmodig gest av omsorg mitt i den tunga vardagen.

När vi gjort vår del, d.v.s burit material, blandat cement och annat så är vi fria att göra annat och då brukar vi umgås med elever, lärare, rektor, kokerskor och andra för att få lite mer kunskap om deras situation. Under tiden så förbereds skolmaten till eleverna samt den lunch som skall serveras till alla som hjälpt till med byggandet. Eleverna skall serveras majs-soppa som är den vanligaste maten och vi "arbetare" skall serveras ugali med lite grönsaker och kyckling. Några elever hjälps åt att bära ut bord där vi "arbetare" skall inta lunchen och min kollega Janet hjälper till att sikta riset vilket visar sig vara svårare än vad man kan tro.

Skolans latriner

Vi gör en besiktning av skolans latriner vilket vi brukar göra hos alla skolor som vi besöker. Dessa består av "ett hål i marken" där du gör dina behov, det du lämnar ifrån dig hamnar i ett jättestort grävt utrymme som sedan täckts över och där man sedan lämnat ett "hål".
Latrinerna är fruktansvärda; det går inte att besöka latrinen på grund av lukten om man inte är bra på att hålla andan under en lång stund, eller åtminstone så länge som behövs. Den som klarar av detta och som är nyfiken kommer att hitta och se maggots om man tittar ner i hålet som där simmar runt... Jag kan försäkra er att detta är en ytterst vidrig upplevelse. Inget vatten fanns tillgängligt vid latrinen så att eleverna kunde tvätta av sina händer efter att behoven klarats av. Vi påpekade detta till rektor som omgående såg till att vatten fanns att tillgå.

Lärare och elever

Alla är så snälla och vänliga och lärarna guidar oss runt området och vi besöker några av klasserna och pratar lite med barnen. Rektorn vill att jag ska besöka den andra skolan (byggnad nr 2) på området och det är skolan där vi hade ett spisseminarium för ungefär en vecka sedan.

Klassen som vi besöker med rektorn är en standard 7 klass, d.v.s de äldsta barnen på skolan och jag får nöjet att hålla ett föredrag om landet Sverige och om hur viktigt det är att lära sig läsa, skriva, kunna engelska språket och kunna räkna genom att fullfölja sin skolgång vilket ger alla större möjligheter till arbete och framgång senare i livet.

Vi tar också en titt på ett av lärarnas hus som är under konstruktion och det ser fint ut, det är klart upp till taket, alltså bara takstolarna och plåtarna saknas och de väntar på att byns invånare skall färdigställa byggnaden. Det är de som utför dessa arbeten kollektivt för att stödja lärarna. Rektorn tror att byggnaden ska stå klar om en eller två månader, något som jag tvivlar på eftersom det inne i byggnaden utan tak så hittar man all sorts sopor som ligger på marken och där gräs växer så förmodligen var det nog länge sedan byggnaden påbörjades och arbetet avstannat.

Matdags

Det är dags för lunch och alla elever samlas på kö  efter att de först tvättat/sköljt av sina händer, alla har sina egna matkärl med sig som de sedan sköljer ur efter avslutad måltid och stoppar undan till nästa dag. Även vi "arbetare" skall nu äta lunch och sätter oss vid det "långbord" som några elever byggt ihop av flera mindre bord.

Skolans orkester

De var alla medvetna om att de andra skolorna hade gjort en bra marsch och bra sjungande då vi besökt andra skolor så de hade verkligen accepterat utmaningen att göra en bra prestation också, om inte en ännu bättre med tanke på att de var så otroligt många.
När dagens arbete med ugnarna är klart förvandlas skolgården till en scen för ren och skär magi. Eleverna i sjunde klass har antagit utmaningen från grannbyarna och bildat en storslagen skolfest. Plötsligt fylls den torra luften av rytmiska trumslag och flöjternas klara toner. Hela skolan marscherar i en enad, sjungande parad runt området och stämmer upp i skolsången och den tanzaniska nationalsången med en rörande stolthet.

Den stora ballongjakten

På senare tid har vi börjat ha med oss ett antal ballonger, mest mindre men även några riktigt stora. Under den stora marschen ledde vi ut alla elever på en stor fri yta där de fick ställa upp sig. Jag, rektorn och några lärare hade med oss ballonger och på en given signal så kastade vi upp dessa i luften och eleverna kunde börja jaga ballongerna. Eleverna blev som tokiga och tänk er över 900 överlyckliga barn jagade dessa ballonger. Detta fortgick så länge ballongerna höll vilka en efter en exploderade fylls luften av öronbedövande jubel och skrik av ren lycka. Efter denna succé samlade rektorn ihop alla som ställde sig framför oss och de sjöng och tackade för upplevelsen och jag fick vara "cheerleader", hahaha...

Att stå ensam framför 950 sjungande och klappande barn är en upplevelse som skakar om själen. Som en improviserad, manlig hejaklacksledare instruerar jag den enorma barnskaran att gunga armarna från höger till vänster, klappa i takt och ta glada danssteg. Hela skolgården gungar i skratt, musik och gemenskap. För en kort stund är bristen på tak, bänkar och vatten bortglömd. Lärarna, skolkommittén och människorna från Chinyika uttrycker sin djupa tacksamhet mot givarna och förklarar att vi alltid är välkomna tillbaka.

Det här var sannerligen en dag att minnas – en glimt av outsinlig livsglädje mitt på den tanzaniska högslätten.

Salama, "Baba Kjelli" Rosengren