Kapitel 2 – Ankomsten och mötet med Dar es Salaams pulserande gryta

Kapitel 2

Från Rom via Addis Ababa till Dar es Salaam

Lördag 21 januari 2006: Det sägs att vart än i världen man reser så står det redan en svensk där och försöker hitta skugga. Flygresan från Rom till Addis Ababa var inget undantag; ibland vimlet av passagerare trängdes stockholmare på väg mot Etiopiens inlandsäventyr och ett glatt gäng värmlänningar i köerna. Vid ankomsten till Addis Ababa skildes våra vägar med Malawi-teamet då de skulle vidare mot Lilongwe.

För mig och Janet blev väntan i terminalen en lätt nervpärs kring om bagaget över huvud taget skulle mäkta med det snabba flygbytet — en oro som visade sig helt obefogad eftersom även vår avgång mot Dar es Salaam visade sig vara ordentligt försenad så jag hann med att köpa ett par fina pärlprydda skor till min lilla dotter. Flygresan bjöd dock senare på en magnifik belöning: en storslagen vy över Kilimanjaro där dess snöklädda topp sträckte sig upp genom molntäcket. Under resans gång passade jag också på att förbereda inspelning av det första avsnittet av den arbetsdokumentär som skulle göras på uppdrag av Sveriges Radio P1 och som senare skulle sändas.

När vi slutligen steg ur flygplanet i Dar es Salaam var det som att kliva rakt in i en ångande bastu. Termometern visade visserligen måttliga 28 grader, men med en luftfuktighet på svindlande 95 % kändes det snarare som tryckande 40 grader mot huden. Vid passkontrollen stötte vi på ytterligare två stockholmskor som var på väg till Mzumbe University i Morogoro för fem månaders studier.

I ankomsthallen möttes vi av en chaufför (Emanuel) från FN:s livsmedelsprogram (UN WFP), vars vita terrängbil förde oss genom staden till Peacock Hotel. Att träda in i hotellets luftkonditionerade famn var en ren befrielse. Det var uppenbart att kroppen behövde tid att ställa om, särskilt med tanke på att resan om några dagar skulle gå vidare mot Dodoma — där hettan ryktades vara ännu mer skoningslös. Det absolut första uppdraget på dagordningen var glasklart: en iskall öl.

Vattenbärare, havsvyer och profetian om Mpwapwa

Söndag 22 januari 2006: Söndagen inleddes med ett högst väsentligt uppdrag: att få tag på dricksvatten. I dessa trakter gäller det dock att hålla ögonen öppna, för det är inte säkert eller lämpligt att köpa vatten var som helst. Till slut fann vi ett pålitligt litet stånd/butik. På vägen tillbaka gjorde jag som lokalbefolkningen — lyfte upp hela sexpacket med vattenflaskor och balanserade det stadigt på huvudet. Tilltaget väckte stor munterhet bland de mötande tanzanierna, som sprack upp i varma leenden och uppskattande nickar över den svenske ”vattenbäraren”.

Efter inköp av vatten gav vi oss ut till fots i omgivningarna. Staden myllrade av liv. På de lokala marknaderna var dofterna tunga; vissa kvarter var helt tillägnade berg av ris och torkade bönor, medan andra prunkade av färgstarka frukter och grönsaker. Det verkar som om precis alla säljer någonting, överallt — från stånd eller direkt ur händerna. Det tanzaniska folket mötte oss med en oerhörd värme och ett ständigt, leende ”Jambo!”. Särskilt nyfikna blev de på oss med lite annorlunda hudfärg; inte sällan slog någon följe med oss en bit längs gatan för att stolt berätta historier om sin stad och på det sättet förhoppningsvis tjäna en slant.

Den genomskinliga hyperinflationen

Mitt i allt detta tropiska äventyr ställdes vi inför den eviga och högst världsliga utmaningen: att förvandla amerikanska dollar till prasslande tanzaniska shilling. Vi styrde därför stegen mot ett lokalt växlingskontor vid namn CF Union Bank Limited.

När vi klev in i lokalen satt en tjänsteman bakom disken och såg ganska uttråkad ut. På väggen bakom honom lyste en modern LED-skärm som stolt visade dagens aktuella växlingskurser i skarp lysdiod-röd färg. Men så fort mannen höjde blicken och insåg att två snövita utlänningar precis tagit steget över tröskeln, hände något magiskt. Med en reaktionsförmåga som skulle få en olympisk kortdistanslöpare att blekna i jämförelse, sträckte han sig efter knappsatsen och Klick, klick!

På bråkdelen av en sekund fladdrade LED-displayen till och vips — som genom ett under av afrikansk marknadstrolleri — ändrades siffrorna framför våra ögon. Gissa tre gånger? Plötsligt hade den tanzaniska shillingen på denna bråkdel av en sekund drabbats av en helt osannolik hyperinflationsartad värdestegring, och blev avsevärt mycket dyrare att köpa för just oss! Det var bara att lyfta på hatten för den snabba entreprenörsandan och den blixtsnabba "turistskatten".

Där Kivukoni Road möter Ocean Road öppnade sig busstationen och färjeläget. Där borta låg också den berömda fiskmarknaden. Att man närmade sig fiskmarknaden gick inte att ta miste på — det luktade inte bara fisk, det stank på ett helt obeskrivligt, överväldigande sätt som helt enkelt måste upplevas på plats! Under enkla skjul och i rökiga passager skar männen fisken i stycken, medan kvinno- och mansgestalter kokade och stekte över öppna vedeldar. Ingen använde vanliga stekpannor; istället nyttjades stora metallhinkar och vadhelst som fanns till hands. Kombinationen av den tjocka vedröken, den fräna fiskstanken och en omgivande hetta som måste ha legat på närmare 50 grader vid härdarna gjorde atmosfären nästan overklig. 

Färden gick vidare ner mot strandkanten där båtar och piroger gungade på det turkosa vattnet. Vi tog en avstickare till fiskmarknaden igen för att fånga några fler bilder i förmiddagsskenet. Märkligt nog lyckades denna doftexplosion faktiskt göra oss hungriga, så efter lite köpslående och prisförhandling med en lokal taxichaufför styrde vi sedan norrut, förbi området Upanga, mot det eleganta Hotel Sea Cliff.

Hotellet ligger storslaget placerat uppe på klipputsprånget med en milsvid, tystnadsinjagande utsikt över den Indiska oceanen. I den svala havsbrisen avnjöt vi en vegetarisk lunch nersköljd med mängder av vatten. Det är helt otroligt hur mycket vätska kroppen kräver här — vi häller i oss runt tre liter om dagen bara för att inte torka ut i den fuktiga värmen.

Efter några timmar återvände vi till vårt hotell för att vila under dygnets varmaste timmar, då temperaturen klättrade upp mot 35 grader med en luftfuktighet som fick luften att kännas tjock som gröt. Med mitt gråa hår och det faktum att jag ofta är äldst i sällskapet har jag här fått hedersnamnet "Baba Kjelli" och min kollega fick följaktligen heta "Mama Janetti". Lokalbefolkningen hyser en djup vördnad för äldre och titulerar den som är i samma ålder som deras far (eller äldre) för just "Baba" eller "Mama". I officiella sammanhang och möten är detta ytterst viktigt — man vänder sig alltid direkt till och söker ögonkontakt med "Baba". Att inte göra det betraktas som en direkt brist på respekt.

Senare på eftermiddagen tog jag en promenad på egen hand i kvarteren för att leta upp ett internetkafé, då vårt vanliga ställe drabbats av strömavbrott. Jag fann slutligen ett fungerande ställe, men när de krävde hela 1 000 shilling för en timme vilket jag tyckte var för dyrt och promenerade vidare — vilket förklarar varför hemsidan inte blev uppdaterad denna dag!

Framåt kvällen var vi helt mörbultade av hettan och den brännande solen. Vi orkade inte ge oss ut igen utan åt middag i hotellets egen restaurang. Det bjöds på ”Peacock Grill Night”. Till tonerna av ett fantastiskt liveband som spelade svängig afrikansk musik avnjöt vi en underbar buffé.

Vad det egentligen var som serverades på tallriken förblir ett litet mysterium, men min spegelbild bekräftade att jag såg en smula märklig och solkysst ut efter ännu en intensiv dag i Tanzania. Trots mitt tvivelaktiga ansiktsuttryck fick vi trevligt sällskap vid bordet av ett gäng killar från Iran som precis hade avverkat den tuffa toppbestigningen av Kilimanjaro. Men den långa flygresan i kombination med miltals av vandring i den tropiska hettan tog ut sin rätt — vi kastade in handduken och gick till sängs väl före midnatt. 

Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.